Gästlärarbesök på kammarmusik-
programmet vid MDH
med lektor Lena Johnson
Fredagen den 11 mars var en intressant dag för pianoklassen vid Kammarmusikprogrammet vid Mälardalens högskola: först hade vi gästbesök av lektor Lena Johnson från Örebro Universitet och sedan gick vi allihopa på pianorecital med Olli Mustonen i Västerås Konserthus!
Lena och jag är gamla vänner sedan tiden på Kungliga Musikhögskolan då vi båda studerade för Esther Bodin-Karpe. Lenas besök hos oss på Västerås slott den här gången var till största delen föranlett av att en av mina sistaårsstudenter ska ut och söka vidare till masterutbildning och behövde få en extra inspirationskick! Programmet som Lena fick arbeta med var 1:a satsen ur Beethovens op.110, Trädgårdar i regn ur Estampes av Debussy, Scarlatti Sonat i C-dur K.159, Chopins h-moll Scherzo och tills sist en Lieder ohne worte av Mendelssohn som årets obligatoriska stycke till Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Det var verkligen fantastiskt roligt och givande att få höra Lenas undervisning, vi har bara känt varandra som musiker men jag var i princip 100% säker på att Lenas pedagogik skulle vara på samma nivå som hennes musicerande.
Efter masterclassen hade vi lagt det så att vi tillsammans kunde gå på Olli Mustonens solokonsert i Västerås Konserthus. Även om det ofta är väldigt bra konserter på konserthuset så kändes det otroligt exklusivt att få höra en sådan världsartist på så nära håll i sådan intim och lokal miljö. Mustonen bjöd på ett mycket fint program: först Tjajkovskijs op.39, 24 sällan spelade småstycken som bakom titeln Album for the Young gömde musik som påminde både om Schumanns Album für die Jugend och samma tonsättares Carnaval, Tjajkovskij har själv i manuskriptet i titeln tillagt ”efter Schumann”. Sedan följde sex stycken Chopin-mazurkor och efter pausen kom ett verk som anknöt till hur konserten började: Sjtjedrins Notebook for Young People som består av 15 småstycken, och som avslutning på hela konserten Prokofievs sjunde sonat.
Det var länge sedan jag hörde Olli Mustonen live (Brahms första pianokonsert tillsammans med Radiosymfonikerna någon gång på 90-talet), men nu liksom då gick jag från konserten helt omtumlad. Mustonen måste vara en av de absolut mest originella pianisterna som är verksamma nu, och tillsammans med Glenn Gould kanske en av de mest unika genom tiderna. Det som kanske chockerade mest var hans klang- och pedalbehandling: istället för att jobba med relativt mjuka och plastiska klangfärger så använde han dels ytterst metallisk klang men också, och ofta samtidigt, ytterst subtila pianissimoklanger som kanske kan beskrivas som flyktiga gaser. Det traditionella pedalbruket med att ackorden ska klinga ”rent” var som bortsopat, vi befann oss istället i Mustonens egen harmoniska värld där ackord svävade runt och blandades med varandra på helt nya premisser. Det tog ett tag innan örat vande sig , och vi var flera som efter konserten hade känslan av att han tröttnat på det ordinära pianot och istället uppfunnit ett nytt instrument fast han fortfarande använde sig av pianot. Chopin kanske var det som kändes svårast att ta till sig, men i de övriga verken och då särskilt Prokofjev var upplevelsen fantastisk.
Det är inte ofta man går från en konsert och får sådan lust att prova att utforska nya dimensioner inom sitt instrument och i musiken!
