Kultur: en gammal väg mellan Sverige och Asien
Onsdag 2 mars 2016. Efter min pianokonsert i Thessaloniki, stannade jag på väg tillbaka hem i Istanbul, en stad som är en riktig bro mellan Europa och Asien, såväl bokstavligen som bildligt talat.
Jag vandrade en hel dag i stan och blev fascinerad av den fängslande stämningen som smyger sig runt varje hörn, i alla gator och över hela staden. Jag satt en stund i parken som ligger mellan Hagia Sofia och den Blå Moskén och det var en magisk stund.
En så rik blandning av olika kulturer, olika stilar, olika människor, olika beteenden var så fascinerande. Och jag blev oerhört rörd, några timmar senare, när jag beundrade Hagia Sofias kupol. Plötsligt såg jag runinskrifter på balustraden. Runinskrifter som förmodligen ristats in av vikingar som var på resande fot mellan Asien och Europa och besökte den dåtida kristna kyrkan. Precis som jag gör det idag.
I den här tiden, under 800-, 900- och 1000-talen, fanns det redan många människor som reste mellan Sverige, Asien och Mellanöstern. Kinesiskt och bysantinskt siden har påträffats i grävfälten i Birka, mitt i insjön Mälaren, bara några mil från där jag bor och ännu närmare Västerås där jag arbetar varje dag.
Det är bara fragment som man hittat i Birka men kvarlämningar av siden har påträffats i hela Skandinavien, vilket betyder att tillgången till det här materialet var inte så dålig som man kan tro. Och det blev så tack vare inte bara vikingarna som handlade mellan Asien och Europa, utan också handelsmän från Östern som vara mycket aktiva med att sälja och utbyta sina varor med vikingarna, på plats i Skandinavien.
Den här utbytesprocessen gällde inte bara siden utan även många andra saker: kryddor, smyckestenar som till exempel bärsten, päls, trä, eller vapen. Och detta utbyte har säkert påverkat den då skandinaviska kulturen: mat, mönster på tyg, kläder, väggdekorationer, och konst i största allmänhet. Om man tittar på vilket Svenskt tenn tyg som helst kan man lätt se spår av Bysans, Kina eller Mellanöstern i mönstret.
Och musik då? Det är svårt att säga hur eftersom vi vet så lite om vikingatidens musik. Men det är säkert att musik och musikinstrument har påverkats av yttre influenser, precis som all konst.
Det finns knappast någon “nationell musik” som är ren nationell konst. I Europa härskade under 1800- och 1900-talet nationalromantiks idéen att det fanns folkvisor, ballader eller andra former av musik som hade sina rötter i “folksjälen”. Många tonsättare, som till exempel Wilhem Stenhammar eller Wilhem Peterson-Berger, försökte skriva “nationella” och “patriotiska” kompositioner som ansågs reflektera det “nationella kulturarvet”.
Jag var ändå glad att kunna spela Stenhammars “Sensommarnätter” som extranummer på konserten i Thessaloniki. Sensommaren spelar en viktig roll i vårt svenska livet. Det är en melankolisk tid på året när sommaren börjar ta slut och hösten kommer med sina långa och svarta nätter, en mycket känsla som Stenhammar på ett magiskt sätt lyckas återspegla.
